jag har inte lärt mig att konversera
jag menar
visst kan jag prata med folk
Jag vet inte bara hur man blir vän med folk,
hur man behåller dem,
hur man får respekt från dem
Ofta försöker jag och det går bra
i början
sen är det som om jag tappar lusten
tappar orken
Det är något hos mej som folk ogillar
Jag är ganska velig
jag tappar fort intresset
jag tycker om att ha det bekvämt
jag är godtrogen
Många gånger tycker jag det är skönt att vara för mig själv
Så händer det att jag känner mig ensammast i världen
Min bästa vän skulle vara en som
man kunde ringa när som helst och säga
-Nu har jag lust att..... hänger du med?
Sen kanske det skulle dröja några veckor en månad tills jag ringde igen
Men det skulle vara helt ok
Någon som kunde acceptera att jag var låg och ledsen ena gången
busig och glad nästa gång
För det är så jag är
Ibland får jag panik med folk, speciellt om jag träffar dem första gången
Jag får prestationsångest
Jag lider av ångest
Jag kan vara glad och sprallig
Jag är då och då tyst och tankfull
Det är nog svårt att vara vän med mig
Så fint du skriver om det som jag faktiskt tror många kanske lider av. Jag är sån, men jag lider inte av det, jag har accepterat mig själv som jag är och bryr mig inte om vad andra tycker. Jag äger ett stort behov av att vara själv och jag ser det bara som en bekräftelse på att jag faktiskt lyssnar inåt...Vad vill jag?
SvaraRaderaPå det viset orkar jag vara "social" när det krävs av mig, som t ex på arbetet.
Var tydlig med vem du är, be inte om ursäkt för vem du är. Du är du och du är unik! Låter som en klyscha, jag vet, men det är faktiskt så. Gör inte våld på dig själv genom att försöka vara som du tror att andra vill....du ska duga åt dig själv, ingen annan.
Många kramar fyllda med kraft från mig!
/Maria